tisdag 20 februari 2018

Boknyheter av vikt

Måndagens boknyheter
Veckans första dag blev en markering för mig. Att ägna sig åt det viktiga, att bli påmind om varför och hur.

Från Danmark kom Helle Merete Brix nya bok, Blandt kolibrier og kalasjnikover, en tegelsten om terrorismens offer, med fokus på Frankrike, Norge, England och Danmark (och där spelar förstås attentaten mot Köpenhamnssynagogan och Lars Vilks-kommitténs möte på Krudttønden stor roll och ger en svensk avläggare i ämnet). Boken innehåller också så mycket annat i ämnet, bland annat om terrorn som metod i andra länder och kulturer. Det är en tjock bok som förenar reportaget med essän, intervjun med fragmenten. Frankrikes ambassadör i Danmark, Francois Zimery, har skrivit en tänkvärd inledning.

Samtidigt kom Olivier Roys Jihad och döden och Ivan Krastnevs Efter Europa. Båda dessa böcker har utgivits av förnämliga Daidalos förlag och jag kommer förstås att recensera dem här i bloggen.

måndag 19 februari 2018

Kultur kan inte existera utan frihet

Foto: Astrid Nydahl
Börjar veckan med några ord från Rob Riemens bok Nobility of spirit. A forgotten ideal:
Culture cannot exist where there is no freedom; but where culture is banished, freedom is meaningless, and all that remains is arbitrary and trivial.
I en så kärnfull sats läser jag in själva fundamentet för ett demokratiskt, öppet samhälle, ett samhälle som varken räds de avvikande tankarna eller de kritiska texterna. Ett sådant samhälle borde vara möjligt. Som det ser ut just nu ligger det långt borta (i framtiden). Kanske var vi här i landet ganska nära sådana förhållanden, men få minns dem.

söndag 18 februari 2018

Som Samuel Johnson sa: Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser

Foto: Astrid Nydahl
Ingen politisk eller religiös ideologi eller dogm har formulerats med onda avsikter. Allt tycks, både historiskt och samtida, vara uttryck för den allra största och mest självklara godhet.

Vi möter denna godhet varje dag. Den är inte ny, men i vårt land är den möjligen större än någon annanstans.

Vi har nu fått veta av Statens Kulturråd vilka kriterier som gäller för att en bok ska få statligt litteraturstöd. Jag läser i Svenska Dagbladet:
Kulturrådet skriver att de "har i uppdrag att driva på frågor om jämställdhet, hbtq, mångfald och tillgänglighet". Bidragen ska fördelas jämställt, där målet är att inget kön ska vara representerat med mer än 60 procent i en bidragsomgång. Man vill också stötta interkulturell utveckling, och med det avser Kulturrådet "verksamhet som främjar etnisk och kulturell mångfald i Sverige". 
Närmare Orwell och andra dystopier kommer man knappast i den verkliga världen. Låt oss fundera mycket seriöst på hur den bok ser ut som driver på ”frågor om jämställdhet, hbtq, mångfald och tillgänglighet"? Hur ser den bok ut som ”främjar etnisk och kulturell mångfald i Sverige"?

Förläggare är upprörda och det med all rätt. Jag drev själv förlag på 1990-talet. Förutom formella kriterier om upplaga och tekniskt utförande var det som jag minns det endast vagt formulerade kvalitetskrav som gällde. Hur i hela friden ska man kunna ge ut litteratur och förvänta sig litteraturstöd idag?

Förläggaren Kristoffer Lind säger:
Det har blivit viktigare att ha genusbredd än hög kvalitet. Om du har en habil afrikansk kvinnlig författare kan du få stöd för vad som helst. Men för en vit amerikan spelar det nästan ingen roll om han är i Nobelprisklass, det är ändå svårt att få stöd. En bok som heter "Kvinnor i Bergslagen" kan räkna med stöd, men en analys av Platon av en 60-årig professorsgubbe i Uppsala kan glömma det. 
Man behöver inte undra vart vi är på väg. Och man bör minnas att kring denna politik är sjuklövern överens.
Svenska Dagbladet:
Förläggaren Annika Bladh skräder inte orden när hon talar om vad som sker. – Det känns som ekon av regimer där man varit duktig på att dela upp kultur av olika slag i lämplig och olämplig och något som är helt ovärdigt ett demokratiskt samhälle, säger hon.
Så här ser kravlistan från Statens Kulturråd ut:

1. Hög kvalitet. 2. Mångsidigt utbud av titlar vad avser målgrupp, ämnen, åsikter, form och genrer. 3. Internationellt och interkulturellt perspektiv. 4. Jämställdhetsperspektiv. 5. Tillgänglighetsperspektiv, vilket innebär att människans olika förutsättningar att ta del av litteratur beaktas, däribland kognitiv förmåga.
Den svenska statsapparaten blygs inte längre över vägvalet. Tvärtom uttalas demokraturens egenskaper allt tydligare. För bara en vecka sedan kom nyheten om vilka avsikter man har med presstödet, det vi från regerings- och myndighetshåll nu får veta om en av kulturpolitikens avgörande och både kort- och långsiktigt viktiga element är skrämmande. Vill man stå utanför och möjliggöra samtidskritik – politisk, kulturell och social – kan man inte heller anpassa sin verksamhet till dessa statliga krav. Tvärtom bör man kalkylera med 100% egen finansiering. Möjligheten att ge ut kritisk litteratur kan också komma att avgöras av läsekretsen. Insamlingar före en tryckning är en av flera framgångsrika vägar, det visar inte minst exemplet Ann Heberlein alldeles nyligen


Joyce Carol Oates: Dagbok 1973-1982

”Den förnimbara världen med alla dess svåra frestelser, dess skönhet, förmånen av den, de mänskliga relationernas ständiga drama…”

Så skriver Joyce Carol Oates i sin dagbok den 22 juli 1977 och sammanfattar därmed oavsiktligt också något som kunde sägas gälla hela denna dagboksvolym i Ulla Danielssons svenska översättning. Det är nämligen inte alls så som vissa kritiker påstått, att Oates ”bara” skriver om hur mycket hon älskar sin man och med vilka människor hon umgås på fritiden. Det är en nidbild av en mycket spännande, tät och informationsrik volym, som just handlar om det citatet ovan visar, utifrån den skönlitterära författarens intresse och begåvning. 

De drygt femhundra sidorna är ett urval gjort av Greg Johnson, med både strykningar i enskilda stycken och längre avsnitt som ansetts vara av alltför privat karaktär. Originalboken utkom 2007 på Oates eget förlag The Ontario Review Press, tidskriften och förlaget som fr.a. hennes make Raymond J. Smith drev fram till sin död i februari 2008. Det omfattar perioden 1973 – 1982, varje år inleds med en redaktionell text om Oates förehavanden och utgivning. Boken har dessutom ett förord av Oates själv, i vilket hon understryker att hon aldrig kunnat tänka sig att publicera – eller ens skriva – en dagbok som ”redskap för min aggression”. Den innehåller alltså inga spektakulära angrepp på kollegor i litteraturens värld, och redan det är befriande. Det är inte detsamma som att den skulle sakna sociala, politiska eller kulturella konflikter. Bland annat berättar Oates vid återkommande tillfällen om de stalkers som förföljer och t.om. dödshotar henne.

Grunden för dagboken är det vi kallar vardagslivet: läsning, skrivande, umgänge, familjeliv, läraryrket – och naturligtvis reflektioner kring litteratur och kultur i vidare bemärkelse. För en författare blir vardagslivet självklart präglat av litteratur.

Oates skriver med nykter stillsamhet. Hon tar aldrig till överord, vare sig termometern stiger mot 40 grader eller för att berätta om kärleken till sina föräldrar. Hon är, också i dagboken, en berättare. Hon röjer förvisso djupa sprickor i sitt eget liv – anorexin och funderingarna kring självsvälten är här den största och allvarligaste – men hon försöker aldrig skriva så att det skulle passa en löpsedel, gagna ett rykte eller en sladderspalt. Hon konstaterar att anorexin är ”en kontrollerad och utdragen form av självmord” men tror också att en av dess drivkrafter är att det som främst lockar är ”en förvandlad, upphöjd vision av en själv”. På det sättet kan anorektikern ”förflytta sig upp över den grova fysiska nivån.”

Under de år dagboken omfattar skriver Oates några av sina kanske främsta verk, som på svenska fick namnen Ljusets ängel, Marya – ett liv, Morgonstjärnan, Det var vi som var Mulvaneys, ett stort antal noveller bl.a. publicerade i antologin Normal kärlek: 12 berättelser, men kanske först och främst den stora, gotiska romanen Bellefleur som utkom på svenska 1982. Under mycket lång tid får läsaren följa Oates i arbetet med den, liksom med de lika omfattande romaner som skulle följa därefter och som sammantagna utgjorde vad hon själv kallade en gotisk trilogi. ”Meningen med livet är att fördjupa sig i skönhet” skriver hon våren 1978. 

Denna insikt kan tyckas född ur Oates sociala vara, som börjar i en mycket fattig, proletär nivå, för att sedan via medelklassen hamna i det som har med ekonomisk makt och status att göra, nämligen det Oates kallar ”lägre överklassen” trots att denna tillvaro alltid tycks begränsas av hennes ”tuffa proletära bakgrund”. När hon skriver om detta formulerar hon också en hyllning till ”den amerikanska arbetarrörelsen (Gud välsigne den – framför allt min farfar Woobly)”.

Nobelpriset då? Jodå, alltsedan 1970-talet tycks hon ha förekommit i spekulationerna och hon för nästan årligen in anteckningar om vem som står på tur, och huruvida hon själv ”står på listan”. Som läsare kan man tänka att det är hög tid nu. Hon är definitivt en av de stora amerikanska berättarna, och med sin essäistik och poesi därtill är hon kvalificerad i långt högre grad än flera tidigare mottagare. Och ändå tror jag att hon själv finner det minst lika tillfredställande att i oktober 1981 kunna föra in i dagboken att Bellefleur, då i tredje pocketupplagan, tryckts i ”fantastiska 783 000 exemplar”.