onsdag 23 maj 2018

Makt. Vanmakt. Motmakt?

Den alltför bekanta väderkvarnen. Foto: Astrid Nydahl

Att tillhöra en så kallad "opposition" är att erkänna den politiska klassens verklighetsbild och problemformulering. 

Att gå bortom - gömd, undandragen, utstött, solitär eller något femte - är att vägra erkänna, det eller något annat som utgår från  den politiska, ekonomiska och ideologiska makten.

Att spela med i det politiska spelet är att erkänna villkoren för yttrande-, åsikts- och tryckfriheten. Att vägra delta i spelet är att tillämpa dessa friheter bortom den politiska klassens maktsfär och vetskap.

Medspelaren uppfattar också gummilagstiftningen som en del av makten, han lyssnar och opponerar sig, hörsammar kallelser till någon myndighet, infinner sig och svarar artigt, men med falska argument på frågor, som om han verkligen hade en tro på att orwellska tillstånd är reellt verksamma. Det är de bara så länge man spelar med. 

(Den som vill tala med mig måste hämta mig och i sådana fall besvarar jag inga frågor.)

Om man gör det förstnämnda - erkänner och anpassar sig till den politiska makten - hamnar man i knäet på någon härskare av större format (Putin, Trump och andra), blir dennes megafon och tror sig tala "mot" - det man gör är ändå alltid att spela med. 


tisdag 22 maj 2018

François Furets stora verk om den kommunistiska illusionen

Landö-ko utan illusioner. Foto: Astrid Nydahl

François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis, översättning av Per Magnus Kjellström).

François Furet (1927-1997) var en framstående forskare med franska revolutionen som sitt huvudämne. Han var ledamot av franska akademien, samt undervisade vid flera universitet, i Frankrike och i USA. Hans sista arbete är en omfattande essä om den kommunistiska ideologin under tiden från första världskriget och framåt. Det som gjort boken kontroversiell är Furets tes att kommunismen och fascismen är två grenar på samma träd.

Han säger att de båda ”bär på oändliga ambitioner, som är både jämförbara med varandra och varandra motsatta, de tror båda på den nya människan men deras människouppfattningar strider mot varandra” och att 
”den totala satsningen på politiken som de kräver och gemensamt hyllar gör att deras strider utkämpas mot varandra i egenskap av oförenliga arvtagare till den borgerliga humaniteten och gör striden ännu mer dramatisk. Det som förenar dem understryker samtidigt deras motsättningar”.
Framför allt är de båda ideologierna krigets barn, och det är första världskriget som förlöser de totalitära lärorna: nazismen, fascismen och kommunismen (och kunde man tillägga, islamismen). Furet är nu inte den förste som pekat på att totalitarismen är en viktigare faktor än de olika blomsterspråken i ideologiernas teoretiska arbeten. Men han fördjupar studien och visar till exempel att det inte alltid är en skillnad i betoningen av klass (kommunismen) och nation (fascismen) dem emellan. Tvärtom kunde Lenin och senare, i ännu högre grad Stalin, understryka det nationellas betydelse. Stalins uttalade ambition var att återskapa ett starkt ryskt imperium.

Furet säger att ”Lenin och Mussolini härstammar ur samma politiska familj: den revolutionära socialismens.” Idéerna bygger på föreställningen om revolutionen i dess mest radikala form. Lenin, säger Furet, hade en subversiv häftighet och en smak för våld. Mussolini attraherades av det och hans besatthet av tanken att få gripa makten blir tydlig när han står på höjden av inflytande över italiensk socialism, åren 1912 till 1914. Men Furet betonar att Mussolini fann den revolutionära glöden i något som ligger nära syndikalismen, medan Lenin fann den i en populistisk rysk tradition och i bolsjevismen.


Jag skulle rekommendera den som studieobjekt. Det finns i bokfloden kanske ingen angelägnare bok om detta ämne. Den sammanfattar nittonhundratalets tragedier, den gör sambanden tydliga och den kan därför också peka framåt. I denna epok, där optimismen efter murens fall totalt förskingrats, och då ideologierna urvattnats till förmån för en extrem tilltro till marknadsmekanismerna, ser jag Furets essä som ett upplysningarbete i ordets bästa mening.

När han avled 1997 skrev Tony Judt (som bland annat finns här i den gamla bloggen) en minnestext i New York Review of Books. Låt mig bara citera en kort passage:
”François Furet was no ordinary intellectual, and no ordinary historian. In his younger days, like so many other French historians and writers of his generation, he was a member of the French Communist Party. He left the Party in 1956, resigning in protest at the Soviet invasion of Hungary; as he would later acknowledge, “It was the most intelligent thing I have ever done.” Furet’s experience in the French Communist Party shaped his personal and scholarly concerns for the rest of his life.” 




måndag 21 maj 2018

1968. Klippt ur ett samtal mellan Daniel Cohn-Bendit och Claus Leggewie

Foto: Astrid Nydahl
1968: Power to the Imagination. Klippt från ett samtal mellan Daniel Cohn-Bendit and Claus Leggewie i The New York Review of Books nummer 8/2018. 


Samtalet handlar förstås om vilken roll Cohn-Bendit spelade i den parisiska majrevolten. Men mot slutet av deras samtal kommer Leggewie in på hans judiska identitet som han tycks ytterst osäker om. Det Cohn-Bendit svarar innehåller tankar som jag läst hos ett antal judiska intellektuella under åren, men jag finner dem så intressanta att jag citerar hela stycket här:

"Leggewie: There is yet another book on May 1968, one that focuses on three Jewish leaders of the revolt: Pierre Goldman, André Glucksmann, and you. Do you think there was a special affinity? 
Cohn-Bendit: What’s astonishing is that Jews, mostly middle-class Jews, have always participated in left-wing movements to a disproportionate extent: in Bolshevism as well as in the American SDS. I’m hesitant to make generalizations here. But perhaps it has to do with the messianic hope for another world and an idealistic desire to improve matters. 
Leggewie: An alternative account of your life could be termed “Under the Pavement—My Jewishness.” That’s something else that will surprise many. After all, you didn’t exactly grow up Jewish—religion played no big part in your childhood, I believe? 
Cohn-Bendit: It’s a little more complicated than that: when my mother returned to Paris after the war, she worked as housekeeping supervisor in a Jewish high school. One of her responsibilities there was organizing the Jewish holidays. So I did dip into the Jewish milieu rather deeply as a child. 
Leggewie: But you had no bar mitzvah? 
Cohn-Bendit: Correct. I had no religious feelings whatsoever. Again I was influenced by my brother, who became a Communist early on. I do feel that I’m rooted in Judaism, but in a cultural, not a religious sense. At the center of it all is my parents’ story of escape: as German Jews and political refugees they had to hide from the Nazis and their collaborators. That’s something I cannot shake off. 
For a long time I tried, by identifying as a Jew merely in Sartre’s sense: it’s the anti-Semite that “makes” the Jew; once anti-Semitism has been overcome, I cease to be a Jew. But no, it’s been part of my identity since before I was even born. I have always wondered what would have happened to me had I been older, like my brother. He could have been that boy in the Warsaw Ghetto. Whenever I looked at that famous image, I thought, This could have been me, too. 
Leggewie: Do you consider yourself a diasporic Jew? 
Cohn-Bendit: Absolutely. This makes for my entire multicultural identity: I can be a Jew in Paris, in Frankfurt, in London, in Montreal. 
Leggewie: But not in Israel! 
Cohn-Bendit: Exactly. To put it crassly: to me, Israel represents the end of Judaism. It’s a nation-state and its inhabitants are Israelis, not Jews. Which is their right, of course."


Nathan Shachar: Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget (Bonniers)

Foto: Astrid Nydahl

Levde man i vanföreställningen om att det goda och det onda var två sidor som stred i det spanska inbördeskriget kunde man av litteraturen för länge sedan ha fått en korrigerad och kanske rimligare bild. Av George Orwell erbjöds vi Hyllning till Katalonien som på sitt nästan brutalt uppriktiga sätt visar vilket smutsigt spel som spelades av Sovjet inom den ”goda sidan” och hur Spaniens kommunister med glädje spelade med i allt som kunde ge dem större inflytande över republiken än de förtjänade. Orwell var bara en av många som visade hur man kidnappade anarkister, trotskister och andra, förde dem till fartyg där de spärrades in för vidare transport till Gulag. Om de inte helt osentimentalt sköts vid fronten. Orwells arbete är för alltid förknippat med POUM-milisen.

Nathan Shachars bok Sin egen värsta fiende är ett exempel på hur givande historieskrivning kan bli när den grundas på egen och mångårig erfarenhet. Shachar var förvisso inte med då det begav sig, han är född 1951 (son till forne akademiledamoten Knut Ahnlund och Katarina Kraft), men han har ett livslångt och passionerat intresse för landet, dess kultur och historia.

Denna tegelsten, drygt sexhundra sidor, är som undertiteln säger en samling essäer om det spanska inbördeskriget. Det som i mina ögon gör dem så intressanta är för det första utgångspunkten i den egna, mångåriga erfarenheten, men också Shachars skarpa, kritiska blick, som gör att han ser igenom det som annars ofta blir sanningar när det i själva verket bara är propaganda eller klichéer. Aftonbladets kultursida fann det påkallat att klistra etiketten "borgerlig historieskrivning" på boken, men tillade försiktigtvis att den är "av hög kvalitet". Själv skulle jag hellre vilja kalla den medborgerlig och oberoende av ideologiska tankesystem. 

Bakgrunden känner vi. Att Franco och hans krets anfaller republiken 1936 med både materiellt och ideologiskt stöd av Hitler och Mussolini. Denna bakgrund är också - om än sann - klichéernas grundsten: med beskrivningen av dessa tre herrar glömmer man ofta bort att den fjärde spelaren, Stalin och hans sovjetiska regim, i högsta grad bidrog till krigets brutalitet och katastrofala följder. Vill man komma  närmare andra herrar – ty de är mest herrar – kan man bekanta sig med dem och förstå deras betydelse hos Shachar. Av boken lär vi att den röda tuppen var lika blodtörstig och grym som den svarta och att det mesta som skrivits om "antifascismen" medvetet eller omedvetet blundat för eller förminskat den sidan av saken.

Allt som är gripande och rörande i den består inte av frontrapporter och blodsspillan. Tvärtom är Shachars starka, både fysiska och kulturella, närvaro hos människor han mött under årens lopp i Spanien för mig ett bestående minne. Om inte annat så visar de hur inbördeskrigets fasor ända in i våra dagar tvingar människor till tystnad eller en förlamande rädsla.