torsdag 18 januari 2018

Totalitarism, ensamhet eller enslighet

”En värld där ingen är pålitlig och ingen går att lita på.” Foto: Astrid Nydahl
Svenska Dagbladet fångar upp ett tidstecken: 
”Storbritannien har utsett Tracey Crouch till minister med ansvarsområde att bekämpa ensamhet. För alldeles för många människor är ensamhet den sorgsna verkligheten i det moderna samhället, säger premiärminister Theresa May”.
Alldeles bortsett från det absurda i utnämningen – ensamheten är ju ett socialt och kulturpolitiskt, kollektivt fenomen kopplat till epokens specifika drag, t.ex. följden av de höga skilsmässotalen, idylliserandet av egot,  bostadseländet, atomiseringen i kombination med konsumismen – är det märkvärdigt att May tror sig på regeringsnivå kunna göra någonting åt saken.
Hannah Arendt skrev i Totalitarismens ursprung (översättning av Jim Jakobsson):
”Det som förbereder människor i den icke-totalitära världen för det totalitära herraväldet är det faktum att ensamheten, en gång i tiden en gränserfarenhet som oftast bara drabbade människor under vissa marginella förhållanden som ålderdomen, har blivit en vardaglig erfarenhet bland vårt århundrades ständigt växande massor. Den obarmhärtiga process som totalitarismen driver in och organiserar massorna i framstår som en suicidal flykt från denna verklighet.”
Denna värld är säger Arendt ”en värld där ingen är pålitlig och ingen går att lita på.”
Ensamheten kunde således inte vara positivt laddad i en sådan samhällsordning, den blev aldrig enslighetens herravälde, med allt vad det skulle innebära av kontemplation, vila och varande. Ensamheten kan genom tyranniet, tyrannen och hans föregångare bli nästan lika hotfull som fängelsets isoleringscell. 

Är det i själva verket inte just det vi ser pågå runt oss? Redan Luther konstaterade att en ensam människa ”tänker det värsta om allt”. Vi lever i en tid då just dessa tankar, alstrade inte minst vid datorskärmen, exploateras politiskt och förvandlas till kollektiv dynamit.

Det finns inte ett enda skäl...

Foto: Astrid Nydahl

Nej, det som kunde driva mig till motstånd finns inte. Aktivisterna har anslutit sig till marschmusiken. De dödsdömda tvingas till gömslen och livvakter. Ingen tycks bry sig. "Det är deras eget fel", viskas det i gränder och medier. När det i Danmark ordnas någon manifestation för och om terrorns offer så måste den avhållas i ett belägrat hus med beväpnade poliser och livvakter.

Vad skulle motivera ett fortsatt motstånd? Det skrivna ordet, inget annat. Det skrivna ordet som också kan läsas. Motstånd? Definitionen är individuell. Inte någon enda gång i mitt snart sextiosex-åriga liv har den verkliga litteraturen känts mer angelägen. Hur gammal jag än blir kommer jag inte att lalla med idioterna framför "underhållningen". Inte heller lalla med "motståndet" som det nu ser ut, antisemitiskt och såväl kulturellt som moraliskt havererat. Måtte jag hålla stånd ända in i demensens mörker.

Att gömma sig är inte detsamma som att svära likgiltigheten sin sympati. För mig är det precis tvärtom. Det fanns en stor rysk författare som en gång sa något i stil med att dissidenterna med sitt agerande erkände maktens villkor. Att vara dissident var därmed inget alternativ. Att spela med eller mot på maktens villkor är detsamma som att förklara sig besegrad.


onsdag 17 januari 2018

Till skydd mot kyla och dårskap

Foto: Astrid Nydahl
När kylan tränger på finns det egentligen bara ett sätt att hitta värmen. Man låser dörren och stannar hemma.

Det kan fungera också metaforiskt. Sedan jag fått bekräftat att det finns islamkritiker som ser det som ett icke-problem att liera sig med landets nationalsocialister förstår jag ännu bättre varför ensamheten och den låsta dörren är det bästa. Också för mig. När dårskapen så på djupet infiltrerat ett samhälle finns det ingen anledning att låtsas som om man vore en del av det (samhället och den politiska dårskapen).

Jag fick idag också bekräftat att pensionen höjs därför att man från 66 års ålder, och har den låga pension jag har, får ett större grundavdrag. Både kycklingen och oxsvansen är hemköpt, det blir timmar i köket för långkok och minst en veckas middagar.

Till aktivisterna säger jag inte på återseende. Jag säger farväl och visar dem ryggtavlan. Vem jag själv är i denna bistra tid vet jag. Det räcker som underlag för läsandet och skrivandet.

Stråkkvartetten som räddning...

                                   Emerson-kvartetten som hörs här. Stycket är av Sjostakovitj.

Stråkkvartettens tid på nytt. Jag var där ofta på 1990-talet. Vilade i de fyra stråkarnas samtal, det växelspel som sammantaget skapade ett rum av musik. Gömmer mig därinne nu. Gömmer mig för dagarnas obönhörlighet. När jag tryckte ner tangenterna för att forma ordet ljus bröt solen igenom, den lyser nu starkt mot mina tunna, vita linnegardiner. Jag hör den djupa stämman. Jag härmar den inom mig. Växer den eller förminskas den? Den tonar bort. Den dör i detta nu. Det är i just det ögonblicket jag låter uppgivenheten härska över mig.

tisdag 16 januari 2018

Camus och tidens gång

Foto: Astrid Nydahl

”En plötslig tanke slår mig, jag åker till biblioteket för att låna en bok av en mina stora favoriter, Albert Camus; jag frågar efter Brev till en tysk vän, bibliotekarien frågar vänligt, hur stavas det namnet, jag svarar vänligt med en bokstav i taget. Och säger förnumstigt, han var samtida med J P Sartre och dog tragiskt i en bilolycka 1960. Hon svarar det var mer än jag visste.”

Det skriver Bo Bjelvehammar i Opulens 16 januari.

Första reaktionen, som alltid i dessa sammanhang, är förvåning. Sedan eftertanke och ett ”naturligtvis”, eftersom det stämmer så väl in på tidsandan. Och jag drar mig till minnes den gången vi frågade efter en Vilhelm Moberg-bok och fick svaret ”Du menar väl Åsa Moberg”.

Camus själv skriver i dagboken:


”A ’modern’ title: The Hatred of Art. Write naturally. Publish naturally and pay the price for all this, naturally.” (ur Notebooks 1951 – 1959)


”Trotset: i strid med allt.”

Foto: Astrid Nydahl

”Omedvetenheten är ett fosterland, medvetenheten en landsflykt.”

”En enda sak betyder något: att lära sig vara en förlorare.”

E.M. Cioran: Om olägenheten i att vara född (översättning av Lasse Söderberg).

”Tillvaron har förvandlats till en osammanhängande följd av chocker…”

”Det sällskapliga småpratet bidrar bara till att fördjupa tystnaden.”

Theodor W. Adorno: Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman).


”Trotset: i strid med allt.”

”Traditionens betydelse. Det räcker inte att inte höra hemma någonstans, man ska helst också veta exakt var man inte hör hemma.”

Imre Kertész: Galärdagbok (översättning av Ervin Rosenberg).

”Tummen pekade i alla fall spikrakt neråt.”

Thomas Bernhard: Mina priser (översättning av Jan Erik Bornlid).